Don't forget some of us know you in real life

Facebook - platsen där det är fritt fram att ljuga om hur perfekt ens liv är. Dom flesta har onödigt många vänner på Facebook, dom träffar säkert inte ens 10 av dom i verkligheten och då är familjen inräknad. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska formulera mig på bästa sätt i det här inlägget. Bara andra meningen skrev jag om flera gånger, men den är fortfarande inte så som jag vill att den ska vara för att få fram det jag vill. Jag förstår om man inte vill skriva ut hur ruttet ens liv är och det behöver man så klart inte heller, men jag blir faktiskt väldigt, väldigt, väldigt (förstår ni hur väldigt mycket jag menar?) irriterad när jag gång på gång läser folks äckligt kärvänliga uppdateringar när jag vet att sanningen är så långt ifrån det som man kan komma. Varför ge sken av att något är så himla bra när det inte alls är det? Varför är människan så? Är vi skapt så eller är det något som kommit mer och mer med tiden? Finns det verkligen dom som går på allt som skrivs? Ja, klart det gör för om man nu inte umgås med någon i verkliga livet kan man omöjligt veta vad sanningen är. Men jag vet och jag blir som sagt väldigt irriterad... Och smått kräkfärdig när jag ser vissa statusar. 





Sött och roligt

Jag hade skrivit ett långt och välformulerat inlägg, men när jag skulle posta det bestämde sig appen för att krångla. Jag ska försöka skriva om det på datorn imorgon, men jag kommer glömma allt det bra. Så är det alltid. Bjuder på lite roliga bilder så länge.

I den där appen som jag är så besatt av finns det allt. Roliga bilder. Söta bilder. Recept. Pyssel. Mode. Ja, allt. Bilderna är alltså inte mina egna och på vissa står det var dom kommer ifrån från början.

Sött och roligt

I den där appen som jag är så besatt av finns det allt. Roliga bilder. Söta bilder. Recept. Pyssel. Mode. Ja, allt. Bilderna är alltså inte mina egna och på vissa står det var dom kommer ifrån från början.