Vantrivas på jobbet

Idag, den 9 januari, är det ett år sedan jag började jobba på en ny plats. Efter att mitt förra vikariat tog slut, september 2016, valde jag att ta en paus under några månader. Jag var helt slutkörd. Hösten 2015 gick jag nästan in i väggen så det var tur att jag bara jobbade 25% under drygt 8 månader 2016. Sommaren 2016 var en riktig mardröm för mig, av anledningar som jag inte tänker gå in på här. Dom som vet dom vet, men på grund av det som hände fick jag min första panikattack och jag mådde riktigt dåligt efter det. Ångest varje dag. Så jag tog en paus under hösten, för att återhämta mig lite, och så tänkte jag sätta igång med jobbsökandet direkt när det nya året kom. Det behövdes aldrig. 

Trots pausen hoppade jag fortfarande in vid behov där jag hade vikarierat (har jobbat på timmar där i många år och jag vikarierar där igen nu) och en av dom andra anställda visste om en plats där dom sökte folk. Jag är jättetacksam över det! Hon fick mitt nummer och en från den nya arbetsplatsen ringde mig. 27 december 2016 var jag där på någon slags intervju och den 9 januari 2017 var alltså då jag började. 

Jag gick bredvid en kille första dagen och efter det flöt allt på. Jag lärde mig väldigt snabbt och bara efter några veckor blev jag inkallad till ett litet möte. Jag, som alltid tror det värsta, trodde att jag hade gjort något fel. För det var jag livrädd för att göra. Dels för att jag alltid vill göra allt perfekt. Inget annat duger för mig. Jag har enorma krav på mig själv. Prestationsångest. Men jag var också livrädd för att jag inte ville råka ut för en viss person. Jag orkar inte med konflikter. Undviker drama så långt det är möjligt. Redan första dagen när jag jobbade fick jag höra så mycket om den här personen och trots att jag försökte tränga allt åt sidan för att själv bilda mig en uppfattning fanns ju orden i hjärnan på mig. Människor ville inte ens jobba med den personen på grund av saker som hade hänt. Så jag var rädd. Hade ångest i stort sett varje dag som jag jobbade. Det tar på en. Men jag gick dit, kämpade på, gjorde mitt bästa och jobbade över väldigt mycket. Plus att jag hoppade in vid behov på min nuvarande arbetsplats. Det var tufft, men det gick. 

Vad hände på mötet som jag blev kallad till? Det var inte alls något negativt. Tvärtom. Personen som alla hade varnat mig för hade berättat hur bra jag var. Hur snabbt jag hade lärt mig. Att hon trivdes med mig. Jag blev tilldelad en egen vecka (det innebär ansvar över en del av stället var tredje vecka). Trots att jag visste att jag gjorde allt rätt var jag fortfarande livrädd. Trots att jag fick höra från många andra anställda hur bra jag var, trots att dom sa att dom nu ville vara på den stationen för att jag var där, var jag livrädd och hade ångest. Varje dag. Allt gick super, men man kan aldrig veta när eller om det vänder. Det vände. Hårt. När jag hade två veckor kvar bröt ett mindre helvete löst och jag mådde ännu sämre än jag hade gjort dom tidigare månaderna. Och det vände inte för att jag gjorde fel, för det gjorde jag inte, utan det var en skitsak som spårade ur för att en person inte kunde kompromissa. Den personen som jag nämt tidigare blev väldigt... arg. Jag vill inte gå in på detaljer (återigen, dom som vet dom vet), men det var inte roligt. Det var hemskt. Vuxna människor som beter sig som barn. Värre än barn. Jag pratar bara med familjen om det här, det är för jobbigt med andra. Men skriva om det kan jag. Jag bet i alla fall ihop dom sista veckorna. Kämpade med att inte bryta ihop på plats (det hände dock en gång) och när papper om förlängning skulle skrivas på sa jag nej. 

Jag visste då att jag skulle vikariera igen. Det visste jag redan efter en månad eller så på nya stället. Och ja, jag är medveten om att ett vik tar slut och att det kanske är dumt att säga nej till en "fast tjänst", men för mig är mitt mående viktigare än ett jobb. För mig är det jätteviktigt att trivas på min arbetsplats. Jag kan inte stanna bara för att. Jag hade ingen ork eller fritid, men det hade jag kunnat leva med. Det jag dock inte kan leva med är att må som jag gjorde. Det finns en del som tycker att jag gjorde fel som sa upp mig, för det var ju trots allt ett jobb, men dom som tycker det vet antagligen inte vad som har hänt. Eller hur jag mådde. Dom kanske till och med har fått en annan historia berättad för sig, något som inte alls stämmer. Det är tråkigt, men det här är mitt liv och jag bestämmer över det. Jag lever inte på någon och absolut inte på den/dom som verkar ha störst problem med att jag sa upp mig. Det kommer lösa sig med jobb för mig senare när viket är över, men det är inget jag behöver tänka på just nu för nu är jag på en plats där jag trivs och mår bra och det är som ni kanske förstår det viktigaste för mig. 

(null)

Jag vet att en del ord sitter ihop när ni läser texten och jag förstår inte varför för det gör dom inte när jag går in för att redigera. Det ser även ut som att radbyte bara skett lite här och var mitt i en mening, men det ser inte ut så heller. Vet inte om det är för att jag bloggade från appen. 

Kommentera inlägget här :