Framsteg för näbbmusen

När Saga var valp blev hon skrämd av hunden på våningen under oss. Den skällde och gjorde utfall mot oss i trapphuset och Saga fick panik och blev jättestressad. Jag kan förstå det då det är en stor leonberger och det ekar rätt bra i trappan så ljudet blir ju mycket högre. Efter den händelsen har jag haft problem med henne vid hundmöten. Och inte blir det bättre av att alla har något märkligt behov av att släppa fram sin hund. För det mesta utan att fråga. Jag svarar alltid nej dom få gånger som frågan ställs för hon måste inte hälsa på andra. Varför är folk så glada i att bara släppa fram sina hundar? Man hinner ju knappt reagera förrän det står en vilt främmande hund bredvid. Hur tänker folk som gör så? Dom ser väl för det första att hon är rädd och osäker. Att hon skäller och gör utfall blandat med att försöka gömma sig betyder inte att hon vill leka. Tycker folk att det är okej för att hon är liten och inte kan ställa till med så stor skada på deras? Om min nästa hund (irländsk varghund) skulle bete sig så vid möte skulle väl någon knappast släppa fram sin hund frivilligt. Eller? Nej, det har jag svårt att tro. 

För min del behöver Saga som sagt absolut inte hälsa på andra. Det är inte det som är mitt mål. Målet är att hon ska kunna gå en promenad och vara lugn och harmonisk. Jag har jobbat med henne under väldigt lång tid och det jag har försökt få henne att göra är skvallra. Nu kan jag äntligen säga att det börjar ge resultat. Jag har märkt det ett tag men inte vågat tro på det riktigt. Det fungerar inte alla gånger än, men hon har gjort riktigt stora framsteg. För det mesta när hon ser en hund på avstånd kommer hon direkt till mig, men ibland ser man så tydligt på henne att hon vill sätta igång och skälla. Hon spänner sig och i tanken är hon nästan framme vid utfallet, man ser det på hela hennes kroppsspråk, men så kommer hon på sig precis innan det "slår över" och kommer och skvallrar istället. Då ställer hon sig på bakbenen med frambenen mot mina ben. Om det är korrekt skvaller vet jag inte men det fungerar för oss. Så här gör hon även när vi möter grannarna (människorna menar jag då). Hon berättar för mig att nu kommer dom. Och då får hon godis och massa muntligt beröm. Dom gånger som det inte fungerar alls står jag bara där och låter henne hålla på. Hon vet ju så väl att hon inte ska bete sig så, så jag väntar ut henne. Det brukar ta några sekunder innan hon kommer ihåg hur det är hon ska göra. Jag misstänker att dom jag möter tror att jag är en sådan som låter min pyttehund göra som hon vill, men det bryr jag mig inte om. Det är så jag tränar. Vissa hundar vet jag att hon reagerar sämre på och när vi möter dom går jag, om möjligt, lite åt sidan för att öka avståndet och därmed minska pressen. Det fungerar bra. Ibland möter vi stora hundar på en smal väg men då förvånar hon mig genom att gå fint bredvid och ha ögonkontakt med mig. Det händer även med vissa småhundar som vi möter. Ögonkontakt trots att den andra hunden skäller som en galning. Jag är så stolt över henne. Hon har en bit kvar men hon har kommit riktigt långt. Duktig liten näbbmus. 

Ber om ursäkt över ett lite rörigt inlägg. Jag gillar att skriva men ibland har jag svårt för att få det bra. För många tankar som korsar varandra helt enkelt, haha. 

Kommentarer :

#1: Ingrid Svensson

Kul att ni kommit så långt! Vet hur det är med skalliga hundmöten.. Eyvind är ju inte osäker men vill väldigt gärna hälsa men det är så olika gång till gång. Nu på Promenaderna träffar vi aldrig hundar... Så det är ju som det är.. Folk är bra knepiga..

skriven

Kommentera inlägget här :