Sött och roligt

I den där appen som jag är så besatt av finns det allt. Roliga bilder. Söta bilder. Recept. Pyssel. Mode. Ja, allt. Bilderna är alltså inte mina egna och på vissa står det var dom kommer ifrån från början.

White chocolate marshmallow bark

En enkel sak som alla kan göra! :-)

Men det finns en sak som man ska tänka på och det är hur man gör när man smälter vit choklad. När man smälter just vit choklad ser det ibland ut som att den inte är smält alls och då värmer man ju så klart ännu mer. Det som händer då är att den skär sig (eller vad man ska säga, den blir grynig och oanvändbar). Det här sker väldigt fort, så mitt tips är att börja med 30 sekunder och sedan ta ut och röra i chokladen, sätt sedan in det i 30 sekunder till och ta ut och rör. Min choklad hade inte smält helt efter 1,5 minut, men det gör inget för när man rör smälter det som är kvar. Det är alltså bättre att ta några sekunder i taget än att riskera att förstöra allt. Man kan även smälta i vattenbad på spisen, men min erfarenhet är att det är lättare att misslyckas då.

Jag glömde skriva att när man har hällt upp "smeten" i formen ska den stå i kylen tills chokladen har stelnat, Sedan kan man skära upp den :-) Och om man vill kan man använda sig av kakformar när man skär ut bitarna, men jag tyckte det kändes som att man slösade för mycket runt omkring då, så jag valde att skära med kniv istället.

Färgade minimarshmallows brukar man kunna hitta i en vanlig affär, som till exempel ICA.

Min hund har ångest

Nu tänkte jag skriva lite om hur det är med Bam. Varför jag kastrerade honom, vad som hände efter och hur han mår nu. Jag kommer säkert glömma hälften, men då får jag komplettera med det senare. 

När Bam kastrerades den 11 februari var han nästan 1,5 år gammal. Först hade jag inte tänkt kastrera honom, men ju äldre han blev desto mer problem fick han på grund av sina hormoner. Det ena problemet var demodex, som jag har skrivit om tidigare. Jag kontaktade ju min veterinär för att Bam fick kala små fläckar på huvudet, men eftersom han ändå hade ganska lite var det inget som behandlades. Det skulle bli bra av sig själv och det blev det den gången. En annan sak som var ett problem var att han inte åt och periodvis såg han hemsk ut. Nästan som att jag misskötte honom, mager och helt glanslös päls, men han har alltid haft fri tillgång till mat. Detta är vanligt på hanhundar när tikar löper. Han började även markera inne när det flyttade hit en massa nya hundar. Sedan hade vi humöret mot andra hanhundar, men bara på två speciella. Grannens och en annan hund som jämt passerar här. Kastrering tar inte bort sådana problem, alltså aggressivitet, men eftersom han hade alla andra problem bestämde jag mig för att kastrera. Just det, utöver det som jag redan har skrivit har han även en sjukdom (patellaluxation) som gör att han inte ska avlas på och nu när han är kastrerad kan han inte sprida det vidare. Jag hade ändå inte tänkt avla på honom, men det händer att hundar rymmer och parar sig, men det slipper jag nu. 


Så, själva kastreringen gick bra. Bara några dagar efter slutade han skvätta hela tiden på promenaderna. Vi kom framåt vilket var så skönt. Innan har han markerat på varenda litet grässtrå vi har gått förbi och det blir ju en del om man säger så. Han började även äta och gick upp i vikt. Han slutade så klart markera på möblerna också. En vecka efter operationen var såret lite varigt, så vi fick en tid hos veterinären för att kolla upp det. Det blev antibiotika och fortsatt medicinering med smärtstillande i 10 dagar. Det enda positiva med det besöket var att det var gratis. Tiden gick och såret blev helt bra. Under tiden det läkte fick vi tillverka en slags "blöja" för tratten rev på såret hela tiden och trots en större tratt kom han åt att slicka på något konstigt sätt. Ja, jag kan ha världens mest viga lilla hund, haha. 


När han var av med tratten, blöjan och alla mediciner kom det nya problem. Dom problemen som gjorde att jag till slut grät en hel dag för att jag inte orkade mer. Hemma som ute. Jag gick till affären och på vägen dit och hem bara grät jag. Ja, det var pinsamt värre, men jag kunde verkligen inte hejda mig. Det bara forsade. Det var så himla jobbigt. Allt jag försökte med gick åt helvete. Jag kämpade i flera veckor med att försöka få honom lugn, men det gick inte och till slut brast det helt enkelt. Vad gjorde han då? Jo, till att börja med upptäckte jag att han helt plötsligt ville mörda alla hundar vi mötte. Inte bara dom två som han hatade innan kastreringen, utan det var precis alla han såg/mötte. Och inte bara hundar. Det var människor, bilar, bussar, katter. Allt. Han var helt okontaktbar och jag googlade ihjäl mig efter tips. Hittade något som jag provade och det fungerade hyfsat bra ute (står lite om det längre ner i inlägget), men inne var han galen. Han tokskällde varenda liten vaken sekund. På allt och inget. Saker han såg och inte såg. Saker han hörde och inte hörde. Jag tränade mer än någonsin, men utan minsta framsteg. Jag googlade mer och kontaktade olika hundpsykologer (som har svarat nu först och sagt samma som veterinären, också längre ner i inlägget) så man kan säga att jag verkligen ansträngde mig. Jag försökte trötta ut honom med mycket motion och mycket hjärngympa, men det fungerade inte heller. Man såg på han att han var helt slut, men han skulle ändå skälla. Nerverna verkade vara utanpå kroppen också och vid minsta lilla ljud flög han upp och tokskällde. Detta gjorde ju naturligtvis att både hans och min sömn stördes något fruktansvärt under dom veckorna som det här pågick.


Sedan började han läcka urin när han sov. Inte mycket utan någon droppe bara, men så ska dom inte göra. Han kissade också inne ett par gånger. Han kunde ligga och sova och bara resa sig upp och ställa sig och kissa. Och det trots att vi hade varit ute en timme tidigare, han gnällde inte ens utan bara ställde sig och tömde blåsan. Jag ringde veterinären och hon som svarade sa att det är vanligt efter en kastrering, men för att utesluta sjukdomar fick jag en tid. Dagen efter fick vi komma och då hade jag med mig ett urinprov. Veterinären kollade tempen som bara var 37,4. Bam ligger i normala fall på 38,3, men det var inget som oroade veterinären. Han förklarade att han skulle kolla urinprovet och beroende på vad det visade skulle han även ta blodprov och ultraljud och även ta ett sterilt prov från urinblåsan. Jag såg pengarna, som jag knappt hade, försvinna. Urinprovet var perfekt. Inga bakterier, inga kristaller, inget blod, bra utspätt och därför behövdes inget sterilt prov eller blodprov tas. Men det blev ultraljid och det var lite bökigt. Bam skulle ligga på rygg, men efter två försök var han så stressad att veterinären sa att han kunde stå istället. Varför kunde han inte det från början då? Hur som helst så gick det jättebra när han stod och det fanns inga stenar i urinblåsan. Bam var alltså hur frisk som helst när det gällde urinvägarna och det. Däremot misstänkte veterinären att han hade drabbats av ångest efter kastreringen. Jag hade ju förklarat att han hade börjat skälla som besatt och det beror på att han har blivit osäker och att hjärnan inte riktigt kan hantera situationen än. Han har haft så mycket testosteron innan att han nu har ångest. Jag frågade om han alltid kommer ha ångest (för det är en jäkligt hemsk tanke) men han trodde att det bara var i övergångsperioden, innan kroppen helt har förstått vad som har hänt. Jag fick köpa lugnande feromoner och så fick jag även ett recept på inkontinensmedicin och en ny tid, så klart. Jo, jag frågade förresten om det var vanligt med inkontinens efter kastrering, eftersom hon i telefonen hade sagt det, men det är det inte och inte så här snart efter. På tikar är det vanligare, men på hanar kunde det dröja minst ett år OM dom ens blev det. Kul att hon i telefonen visste vad hon pratade om. 


Direkt när jag kom hem kopplade jag in den lugnande grejen och det skulle ta ett dygn innan den hade nått full effekt och 1-2 veckor innan hunden hade tagit åt sig av det helt. Men redan på kvällen var Bam en helt annan hund. Dagen efter låg han mest och sov. Han skäller till ibland, mest när schäfern som han hatar går förbi utanför, men för det mesta är han tyst. Förstår ni vilken lättnad det är? För oss och säkert även för honom för han måste ha mått väldigt, väldigt dåligt under perioden när han skällde precis hela tiden. Stackars hund. Idag är det en vecka sedan vi var hos veterinären och Bam är verkligen hur go som helst nu. Det går att få kontakt med honom så att vi kan träna på att vara tyst eller vad det nu är vi tränar på. Trickträningen har alltid gått perfekt eftersom han tycker att det är så roligt, men ute fungerar allt mycket bättre nu också när jag kan få hans uppmärksamhet. Tyvärr skäller han på och jagar bussar och bilar än, men vi jobbar på det och det blir bättre och bättre. Som tur är! Att han beter sig illa mot andra djur är inte lika illa som att han vill jaga fordon. Det är ju fan livsfarligt! Men det verkar som att han börjar förstå att han inte ska göra det för oftast börjar han springa, typ ett steg/språng, men så avbryter han sig och kommer till mig istället. Annars tränar jag som så att han får skälla bäst han vill och när han tystnar får han beröm och godis. Den här typen av träning har gjort att han har börjat "skvallra" och det är hur bra som helst. Ibland skäller han inte alls utan bara stannar och tittar för att sekunden senare komma till mig och ibland skvallrar han genom att skälla en gång och sedan komma till mig. 


Ångrar jag att jag kastrerade honom? Helt ärligt så ja, jag ångrade mig innan jag fick veta vad hans beteende beror på. Visserligen hade allt som vi hade problem med förut blivit bra, men istället hade jag fått världens mardröm i min ägo. Efter min extrema gråtdag fick jag nya krafter och tänkte om lite. Jag tänkte att när jag har tagit mig igenom det här, ja... när, inte om (fast ibland har det känts mer som om) så har jag lärt mig så mycket och har så mycket mer erfarenhet än dom som får allt serverat. Det har varit tufft, riktigt psykiskt påfrestande, och det är inte över än, men jag jobbar på och det går framåt och det är så vi lever just nu. Ja, Bam är lättlärd när det gäller att lära honom trick och det är trevligt, men hur långt kommer man här i livet med trick? Som det är nu har han ju fortfarande problem eftersom det lugnande inte tar bort problemen, men det gör att jag kan jobba med honom och när övergångsperioden är slut kommer han förhoppningsvis slippa ångesten och då behövs inget lugnande, då kan jag träna honom precis som jag gjorde innan kastreringen. Rekommenderar jag att kastrera? Man tycker kanske att jag efter den här upplevelsen borde ha ändrat åsikt angående det, men det har jag faktiskt inte. Har man en blandras, tik som hane, ska dom kastreras. Dom ska ändå inte avlas på och det minskar/tar bort risken för sjukdomar som dom kan få när dom är okastrerade. Det här gäller även renrasiga hundar så klart. Ska man inte avla på dom tycker jag att dom ska kastreras, just på grund av sjukdomarna. Jag kommer helt klart att kastrera mina framtida hundar, om jag någonsin skaffar fler. 

Eventuella stavfel får ni leva med, jag har lite svårt att se texten på dataskärmen nämligen, haha.