Min acne

Den här texten som kommer här under skrev jag på bilddagboken 2007, ett år efter att jag sökte läkarvård för mina problem. Bilderna är tagna lite då och då (datumen står över bilderna) och även om det kanske ser hemskt ut, så garanterar jag att det har varit värre under vissa perioder men det var ju inte så att jag frivilligt ställde upp framför kameran då så det här är dom enda bilderna jag har. Det är nog rätt mycket att läsa, men ni har ju hela helgen på er haha. Jag är förresten lite småtjock på bilderna haha, men det har jag gått ner nu. Kan berätta om viktnedgången någon annan gång. Handlar nämligen inte bara om ett par kilo.

"Allt började någon gång 2004. Jag minns inte exakt när, för det var ju inte så allvarligt först.
Jag fick några finnar... en del var överdrivet stora... som bölder, men jag trodde att dom skulle försvinna. Hade inte speciellt mycket finnar när jag var i tonåren. Jag hade väl några då och då, men inget som störde så jag trodde dom kom nu istället. Det var alltså 2004 och då var jag 21, eller skulle bli. Minns ju som sagt inte så noga.

1 mars 2005

Under 2005 blev det värre och jag försökte själv få bort det med diverse saker mot acne. Det hjälpte inte. Mamma och Jocke tyckte att jag skulle gå till doktorn, men jag är rätt envis av mig så jag gick aldrig dit. Trodde ju fortfarande att det skulle försvinna. Nu ångrar jag mig.
Man kan väl inte direkt påstå att jag mådde bra under den här tiden. Och enligt vad mamma och Jocke har berättat nu hade jag ett jävla humör. Vilket egentligen inte var så konstigt.

Att höra en kompis säga "Åååh nej! Jag har en finne!" fick mig nästan att totalt bryta ihop. Vadå EN finne?!
Jag tänkte att jag aldrig någonsin ville träffa den här människan (vi var bara nätkompisar) för vad skulle hon tycka om mig om hon fick se hur jag verkligen såg ut? Om hon gnällde över EN finne liksom... ja vad skulle hon då tycka om mig.
Jag blev bra på att retuschera mina bilder om det var någon som ville se mig. Jag drog mig undan och ville inte träffa någon. Tyvärr hade (har) jag ju hund och var (är) tvungen att gå ut, men så fort jag mötte någon gick jag åt ett annat håll eller tittade ner/bort. Allt för att dom inte skulle se hur jag såg ut. Jag såg ju ut som ett monster! Jag såg verkligen äcklig ut! Och återigen... kan folk klaga på EN, så...

2 augusti 2005

Vintern 2005 flyttade vi och då fick jag praktik på ett dagis. Där skulle jag ha varit i 8 veckor, men min totala tid där blev bara 2 veckor. 2 veckor var jag "sjuk" och kunde inte gå dit. Barn är dom mest ärliga och hemska människorna som finns. Dom säger som det är och jag försökte verkligen stå ut med alla frågor om vad jag hade i ansiktet, vad som hade hänt och så vidare. Jag försökte verkligen, men när en av ungarna fick för sig att TA på mig... känna på mig... då blev det för mycket. Jag slutade!

Jag försökte fortfarande på egen hand med att bli av med skiten, men det gick inte så bra.
Ibland var det väl lite bättre och det gjorde att jag fortsatte kämpa. Jag spenderade flera 1000 kronor på en massa hokuspokus och det hjälpte inte. Jag googlade och provade typ allt jag hittade. Naturläkemedel, rengöring. Allt! Nu i efterhand kan jag tycka att hon som sålde naturläkemedel till mig borde ha sagt att inget skulle hjälpa när det var så långt gånget. Att jag borde söka läkarhjälp och få riktig medicin.

12 januari 2006

Juli 2006 bestämde jag mig för att gå till en doktor. Jag orkade inte mer. Jag bokade tid på vårdcentralen och fick komma dit. När jag väl träffade doktorn och pratade med henne bröt jag ihop. Jag fick en akuttid till hudkliniken redan samma dag.
Dom hade fullt upp då många av deras läkare var på semester, men dom tryckte ändå in mig. Jag fick mediciner som jag skulle äta i minst 6 månader. Jag fick oxytetral först (och någon salva som jag inte minns namnet på) och dom åt jag i cirka 2 månader. Jag spydde och jag mådde illa av precis ALLT. Jag kunde inte känna lukten av mat, jag kunde inte gå ut i soprummet. Allt som luktade konstigt fick mig att spy. Om jag inte åt spydde jag. Om jag åt spydde jag. Mitt liv var ett helvete!

25 februari 2006

Efter dom 2 månaderna såg man dock en klar förbättring, men när jag var på återbesök och berättade om mina biverkningar bytte vi ut medicinen mot tetralysal. Dom mådde jag mycket bättre av och jag fortsatte bli bra i ansiktet.

I februari 2007 slutade jag att äta medicin. Då fick jag istället en salva som jag ska ha i ansiktet varje kväll. Jag vet inte hur länge jag ska ha den, men jag använder den fortfarande iallafall. (slutade med den februari 2009)

Jag kommer aldrig någonsin se ut som jag gjorde innan allt det här började. Om jag hade vetat att jag skulle drabbas av detta hade jag aldrig varit missnöjd med mitt utseende då. NU är jag missnöjd. NU är jag fast med en massa ärr för livet. Jag kommer aldrig bli den där "perfekta" tjejen som alla kollar på, i alla fall inte av rätt anledning. Folk kollar nu, men ni skulle se blickarna. 
Jag har ju som sagt ärr och dom är i form av gropar och röda märken. Det röda kommer att försvinna har doktorn sagt, men det tar minst ett år efter att man blivit "frisk". 

14 mars 2006

Jag antar att jag är glad att jag har blivit bättre, men jag är inte speciellt glad över att jag har fått alla ärr.
Det kommer att ta tid innan jag kommer känna mig bekväm ute på stan till exempel. Det är bättre nu än innan, men jag tycker fortfarande att folk glor (jag vet att mycket sitter i mitt huvud). Så fort man inte är "perfekt" glor folk. Men vad dom inte vet är att jag ser mycket, mycket bättre ut nu än för exakt ett år sedan. Då såg jag verkligen ut som något man inte ens vill ta i med tång. Jag vet att det finns folk som inte bryr sig om utseende lika mycket som andra, men jag vet också att man måste vara "perfekt" för att passa in i vår störda värld.

12 maj 2006

Nu är det så att det är många som läser och kollar här som inte känner mig så väl, men jag måste göra det här. Berätta och visa. Det är viktigt för mig och om du nu är en av alla dom där som stör sig på fula människor, ja då är det bara att beklaga! En vacker dag kanske det drabbar dig också och då kanske du ångrar att du skrattade och gjorde dig rolig över en annan människa med samma problem.

28 juni 2006. Dagarna innan jag sökte hjälp.

Så här är lite bilder som jag har hittat som har tagits under tiden. Och på bilderna där jag ser värst ut, det är inte det värsta "tyvärr". Jag har sett värre ut. Sen är det en bild på hur jag ser ut nu. Ibland har jag en eller några få finnar och då får jag lite panik. Vill INTE se ut som ett monster igen. Ibland är jag lite rödare och ibland inte så röd. Men jag har iallafall inga bölder längre och det är jag glad över."

Klicka på resterande bilder för att se dom lite större.
24 juli 2006, 20 dagar med medicin.
9 augusti 2006, 1 månad med medicin.
3 september 2006, 2 månader med medicin.

Och idag ( eller 19 oktober för att vara exakt haha) ser jag ut så här. Helt oretuscherad. Några småfinnar som försvinner snabbt. Ibland lite mer (det är då paniken smyger sig på), ibland mindre. Ibland lite rödare, ibland nästan inte rött alls. Groparna kommer jag ju dessvärre alltid få leva med, men det är väl bara att försöka gilla läget.

Kommentarer :

#1: Sara - Mamma till Nova

Neej de ska de inte bli.. Jag lovar! =D



skriven
#2: Sara - Mamma till Nova

Jag fick en liten chock nu när jag ser bilderna. Trodde inte de va så illa som de va.. Men man ska vara glad att du blev av med det värsta.. Du ser ju visst bra ut.. Men du måste inse det. ;)

skriven
#3: Jessica

Jag försöker. =)

skriven
#4: Karin

alltså "en vanlig" har skrivit lite om det nu hehe

skriven
#5: Bonkan

Du e så jävla fin nu :)

skriven
#6: Marlene

oj, det måste vara jättejobbigt ju :(.... Nu känner jag mig urdum som brukar gnälla när det poppar upp nån liten finne... Vad skönt att det har blivit bättre iallafall:)

skriven
#7: Djungelsoda

Gud, jag vet hur det känns... Alltför väl. Har haft problem med acne sen jag var 9 år, men det blommade upp på riktigt allvar när jag börjat i gymnasiet. Då gick det från att ha prickar i hela ansiktet till att vara Bölder under hela huden... Fy fan. (Fy fan för Känslan, och att vara tvungen att se ut så, alltså...) Försökte verkligen ALLT, och kom till slut till läkare och fick antibiotika.



Nu har jag ätit antibiotika DAGLIGEN sedan början av 2006. Och nej, det är inte det minsta jävla bra för kroppen. Jag har fått ledproblem, uruselt immunförsvar, förstörd mage, leverproblem, uttorkade slemhinnor, kroniskt trötthet, etc etc. Och jag har inte ens blivit av med acnen helt (bölderna under huden ligger kvar, men "aktiveras" inte så länge jag äter antibiotikan... oftast...).



Och ÄNDÅ tycker man att det är värt det, för jag skulle inte kunna LEVA med att jag såg ut som förut igen... Det säger en del om hur jävla illa det är, att ha riktigt grov acne, och jag önskar verkligen att folk FÖRSTOD det... För det är som sagt så jävla lätt att slänga sig med kommentarer eller snacka skit om "finniga personer" bakom ryggen på dem :/

skriven
#8: pablo diablo

gud vad fin du är!

skriven
#9: Sofie

Jag beundrar dig som lägger upp det här :)

skriven
#10: Sabina

Måste kommentera även om inlägget är gammalt, men det här var det bästa inlägget jag läst om akne! Jag har själv haft svår akne sen jag var 10 år gammal, jag är nu 15.



När aknen började och jag inte använde något smink blev jag mobbad pågrund av finnarna, när jag klippte pannlugg fick jag höra orden "tur att du skaffade pannlugg, då ser man mindre av ditt ansikte". Dom orden kommer jag aldrig att glömma, sen den dagen har jag haft pannlugg. När jag var 12 började jag använda smink, då blev det lite tystare om min hy. Då tog mamma mig till en läkare, jag fick antibiotika som inte hjälpte nånting, så jag slutade med den.



De senaste åren har jag inte blivit mobbad, visst har jag nångång hört något om min hy, men jag använder så mycket smink så att det inte syns så mycket.



För några veckor sen visade jag mig för första gången på 4 år med uppsatt pannlugg, att folk då sade att "ditt hår är så fint" och såna saker gjorde mig till då världens gladaste person! Den senaste tiden har jag också tänkt på att gå till en läkare igen, men inte vågat, efter det här inlägget är jag ganska fastställd på att jag tänker göra det, för jag vill inte se ut såhär mera! Och orden om när någon klagar på EN finne, det är precis så jag tänker! Varför gnäller man över EN finne när vissa har 20 stycken?

skriven
#11: Anonym

sykt tøff du, som skriver dette på bloggen din! misunner deg til de grader!!

skriven
#12: Anonym

Jag tycker du är oerhört stark och jag ger dig all min respekt över att du delat med dig av detta. Ditt inlägg berörde och jag vill tacka dig för det! Några gropar i ansiktet förtäljer inget om någonting mer än en väg som du gått som gjort dig till den du är, med den kunskap som du bär på. Jag önskar dig all lycka!

skriven
#13: Anonym

vad otroligt fin du är! Och vilken förbättring, måste vara jätteskönt att du kommit förbi det värsta!



Jag beundrar dig helt otroligt mycket för det du lagt upp på din blogg om din akne. Jag är snart 20 år och trodde jag hade sluppit akne hela tonåren (förutom småfinnar då och då), men för ett halvår sen blossade nästan hela ansiktet upp. Sjukt jobbigt. Nu har jag börjat behandlas, dock bara med en kräm än så länge. Hatar när folk kollar och tror att man inte rengör sin hy eller så. De som inte själva har akne vet oftast inte att det är en inflammation i huden... vilket gör att blickarna nästan kan döda känns det som. :/



Men detta gav mig mer kraft, du är helt galet stark! Fortsätt vara exakt den du är.

skriven
#14: chris

fint och inspirerande inlagg! jag vet hur det kanns nar alla kollar pa en...

skriven
#15: Anonym

Vet att det är ett gammalt inlägg men jag måste bara säga någonting ändå.

Jag förstår verkligen hur du menar, det där med att inte ens vilja visa sitt ansikte ute för att man skäms. Jag har aldrig haft riktigt allvarlig acne eller så, men det är jobbigt ibland vissa perioder ändå...

När jag gick i högstadiet hade jag inte så väldans mycket finnar. Men helt plötsligt blev jag beroende av att klämma på pormaskar och de få finnar jag hade, vilket gjorde att det blev mycket värre. Är typ fortfarande beroende, och nu går jag på gymnasiet. Vissa dagar kan jag stå och klämma en timme i sträck på massa smågrejer i huden och det gör ju så att det BLIR finnar och massa ojämnheter. Sen har det börjat komma massor fler "naturliga" finnar också på senare tid.

Senaste 2 åren har jag dessutom fått helt fruktansvärt mycket finnar på ryggen, så jag kan inte ha tanktoppar eller en tröja som går ner för långt i nacken för då ser man helvetet. Skäms något fruktansvärt om jag måste ha badkläder på mig så att det syns. Vill undvika att bada för det känns så hemskt att visa det...

Åh usch. Finnar är så jävla dåligt. Folk som inte lider av det fattar inte att det kan vara så fruktansvärt jobbigt.

skriven
#16: Jauqline

Fyfan vad jag beundrar dig, all lycka till dig!! <3

Svar: Tack så mycket! :)
Lynn

skriven
#17: Viol

Har du testat att lägga om kosten helt?
LCHF skulle nog kunna vara något. Mjöl och kolhydrater (inte grönsaker) kan vara inflammatoriskt.
Har självätit tetracyklin i tonåren men jag hade mest problem på ryggen, väldigt mycket bölder och ont. Blev oxå bra av p-pillret Desolett, men vill inte rekommendera någon p-piller.

Svar: Hej. Jag har inte provat LCHF, men tror absolut att det skulle kunna vara bra för mig. Har dock inte problem med acne längre utan får bara vanliga finnar då och då. Jag har märkt att dom gånger som det blossar upp mer är det pga stress och mjölkprodukter, så det försöker jag undvika.
Lynn

skriven

Kommentera inlägget här :